engstra

Jag har hört ordet tumör hundratals gånger i olika sammanhang men aldrig varit det så nära som nu. Jag önskar dock att det befann sig på avstånd, långt avstånd igen. Det här händer ju andra, det har man ju hört om, men det händer inte oss, inte min pappa! Men nu har det hänt och vi får hantera det så gott vi kan och hjälpas åt.

Min kandidatuppsats handlade om känslor och upplevelser under en traumatisk kris och precis när den är klar så hamnar jag och min familj själva i en sådan. Jag har skrivit i månader om de drabbades känslor under krisen och hur deras omgivning har stöttat dem. Nu är det jag och min familj som behöver stöttning och bättre släkt, vänner och kollegor kan man nog inte ha. Mina närmaste vänner - ni vet vilka ni är - lyssnar på mig när jag behöver prata och får mig att skratta när jag behöver det som mest. Företaget där både jag och min pappa arbetar har varit fantastiska och chefer och kollegor visar sin förståelse och omtanke på alla sätt. Och vi har en stor släkt som alla tänker på oss och gör sitt bästa för att finnas där som stöd - TACK!

Det har varit en tuff månad med mycket tankar och känslor. Pappa har genomgått både skiktröntgen och två magnetröntgen och det är nu meddelat till oss att tumören inte går att operera bort. Läkarena på Akademiska sjukhuset i Uppsala har gjort en biopsi för att veta vilken behandling som ska sättas in - och vi väntar nu på beskedet om det. Under tiden går pappa på kortison och mår bra. Han har permission från sjukhuset och bor hemma och han är pigg och så där underbar och glad som alltid.

Jennie