engstra

Mitt i all sorg har jag ändå uppfyllt en dröm och känner en otrolig glädje över det. Det är en obeskrivlig känsla efter att ha pluggat i 4 ½ år samtidigt som jag har jobbat heltid i större delen av studietiden och sedan äntligen få slå ihop alla böckerna och vara KLAR!!! Så underbart!!! Men jag har inte klarat det själv så i förordet blev det många tack: 

Förord

Det har varit en lång och kämpig väg för mig att komma hit och det har varit ett tungt arbete med kandidatuppsatsen så jag har många att tacka på vägen. Stort tack till min handledare Gunilla Albinsson för dina synpunkter och råd under mitt skrivande. Tack till min chef och mina kollegor som stått ut med att jag varit disträ i perioder under mina studier. Tack mamma för dina goda råd och stöttning och tack till pappa för att du är den du är! Stort tack till mina svärföräldrar som har ställt upp som barnvakter när jag har behövt få tid till studierna och ett stort tack till mina informanter för att ni lät mig få lyssna och rapportera om era upplevelser.

Ett extra stort tack till min man och mina döttrar som under min studietid har funnits som stöd, uppmuntrat mig när jag behövt det som mest och stått ut med mig under alla stressiga tentaperioder. Jag skulle aldrig ha klarat det utan er!


Jennie

Jag har hört ordet tumör hundratals gånger i olika sammanhang men aldrig varit det så nära som nu. Jag önskar dock att det befann sig på avstånd, långt avstånd igen. Det här händer ju andra, det har man ju hört om, men det händer inte oss, inte min pappa! Men nu har det hänt och vi får hantera det så gott vi kan och hjälpas åt.

Min kandidatuppsats handlade om känslor och upplevelser under en traumatisk kris och precis när den är klar så hamnar jag och min familj själva i en sådan. Jag har skrivit i månader om de drabbades känslor under krisen och hur deras omgivning har stöttat dem. Nu är det jag och min familj som behöver stöttning och bättre släkt, vänner och kollegor kan man nog inte ha. Mina närmaste vänner - ni vet vilka ni är - lyssnar på mig när jag behöver prata och får mig att skratta när jag behöver det som mest. Företaget där både jag och min pappa arbetar har varit fantastiska och chefer och kollegor visar sin förståelse och omtanke på alla sätt. Och vi har en stor släkt som alla tänker på oss och gör sitt bästa för att finnas där som stöd - TACK!

Det har varit en tuff månad med mycket tankar och känslor. Pappa har genomgått både skiktröntgen och två magnetröntgen och det är nu meddelat till oss att tumören inte går att operera bort. Läkarena på Akademiska sjukhuset i Uppsala har gjort en biopsi för att veta vilken behandling som ska sättas in - och vi väntar nu på beskedet om det. Under tiden går pappa på kortison och mår bra. Han har permission från sjukhuset och bor hemma och han är pigg och så där underbar och glad som alltid.

Jennie

Den 1 juni skulle vi äntligen ha åkt på vår efterlängtade Mallorcaresa som också var en examenspresent till mig.

Väskorna stod packade i hallen, Daniel hade hämtat tjejerna från dagis och skulle just packa in allt i bilen och hämta mig på jobbet och jag höll på att avsluta och stänga ner på jobbet - då ringer min mamma med nyheten man ALDRIG vill få. Pappa är på Nyköpings Lasarett och de har just fått beskedet att han fått en hjärntumör!

Så självklart ställde vi in resan, lämnade istället barnen till farmor och farfar som ställer upp som vanligt och åkte till sjukhuset. Och det här blev börjarn på en mycket jobbig, energikrävande och sorgsen period.

Så veckan på Mallorca byttes mot resor mellan hemmet och Avd 7, rum 31 på Nyköpings Lasarett!

Jennie

Nej nu är det dags att börja blogga igen. Jag ha fått lite åsikter om att det är dåligt med uppdateringar och jag håller helt med - men nu börjar det bli dags för här händer det grejer! :)

Jennie